JagKanNina

Min vän Vewwo skrev på sin blogg en lista över konstiga människor som hon har träffat på tåg under åren. Jag skulle också kunna berätta några tåghistorier och jobbhistorier men för att svara på frågan hon ställde i en "komentar" om kufen jag träffade så ska jag här berätta för er.

Det hela utspelade sig på en parkbänk en solig dag i Umeå. Jag satt där bland blommorna och läste i godan ro när en man kom fram till mig. Han var en aning kontaktsökande och slog sig ner på armstödet och började prata med mig. Jag som är både snäll och social tänkte att han kanske bara ville säga hej och gå sen...som det brukar vara. Han pratade...och pratade... jag läste lite demonstrativt i min bok samtidigt som jag inte ville vara otrevlig så jag sa lite artigt, Jaha, säger du det, när jag bläddrade sida. Mannen fortsatte prata..om hela sin livshistora. Det började med en barndom på Teg och gick vidare till att bli en mer och mer tragisk monolog. Han började gråta. När han kom fram till att han hade suttit i fängelse blev jag lite nyfiken och kunde inte längre koncentrera mig på boken och frågade istället, varför det? Varav han svarade att han hade mördat en man.

Nu kan man naturligtvis tycka att det var läge att gå därifrån men jag måste erkänna att det väcktes en skräckblandad nyfikenhet hos mig och jag satt ju i en park mitt på ljusa dagen så jag frågade istället, Jaha, hur gick det till? Och tänker att det kanske var en olycka. Varav han svarar, jag högg honom med ett stämjärn. Nu tänker du åter att varför sprang inte den dumma flickan därifrån!? Och jag måste erkänna att tanken fans där, men mannen grät och var ju inte hotfull...om man inte räknar att han just hade berättat för mig om ett kallsinnigt mord.. och jag var ju som sagt lite nyfiken. Är ju inte varje dag man pratar med en mördare (hoppas jag) så jag frågade honom vad som fick honom att göra det och han svarade sanningsenligt att killen hade mobbat honom.

Vad säger man? Jaha, det var ju tråkig. Ops, så kan det gå....

Han tyckte att vi hade haft ett givande samtal och berättade för mig att han bodde på ålidbacken sedan många år tillbaka och  ville gärna ha mitt nummer och veta var jag bodde för vidare samtal. Jag kände inte riktigt för att berätta var jag bodde så jag mumlade nåt och viftade i en obestämbar riktning.   

Ja, nu vet ni vad jag gör en vanlig dag på stan och varför jag aldrig hinner shoppa nya kläder. Ja, ni vet, det vanliga.