JagKanNina

Jag överlevde uppstigningen i lördags. Jag steg upp lite senare och var hon frisören med bruden kl 10 istället för kl 9 som föreslaget. Bruden hade sina döttrar med sig så jag kände att samvetet över min sena ankomst lugnade ner sig en aning. Sedan bar det av till Face för sminkning, en kaffe i pappmugg på vägen och vidare till hotell Plaza för piffning och påklädning. Brudens syster missade piffningen. Hon ringde och meddelande att hon skulle komma direkt till kyrkan eftersom tårtan hade kolapsat. Lite stressigt men det löste sig.
Vid 14-tiden gick jag i sälskap med två långbenta tjejer på ca 180 cm och klackskor till kyrkan. Jag kände mig som en dvärg i deras sällskap med mina 162 cm och plattskor.



Lilla R (den ca 1åriga dottern till brudparet) tyckte inte att det var överdrivet roligt att beskåda en vigsel så hon började skrika. Det ekar fint i kyrkor. Det enda leksaksliknande föremålet jag kunde hitta i min skalmanväska var en bläckpenna. Det lilla barnet blev nöjd och började genast gnaga och dreggla på den. Själv såg jag framför mig skräckscenariot där pennan gick sönder och jag fick skulden för att barnet fick pennbitar i halsen och det borde jag ju ha förstått att man inte ska ge barn pennor. Allt gick bra. Barnet överlevde och jag kände mig nöjd med att den lilla operasångerskan inte överröstade prästen...en stund i alla fall. Präster har en benägenhet att prata både mycket och länge och det finns ju gränser för hur länge en penna kan roa en liten. Eftersom jag inte är släkt med brudparet och misstänkte att det fanns folk där som faktiskt ville höra vad prästen sa så gick jag iväg med den lilla dregglaren. Om det var av förvåning eftersom jag och barnet inte känner varandra så bra eller miljöombytet vet jag inte men det fungerade. Hon gick tillbaka till att se så där söt och rosa ut. En kvinna kom fram till mig och insisterade på att hon kunde ta hand om barnet. Jag hade aldrig träffat kvinnan förut men hon stämde in på signalementet av brudens kompis R, så jag lämnade över barnet och höll tummarna. Hon försvann inte genast ut ur kyrkan med en galen blick i ögonen så mitt antagande stämde nog. Mina kyrkbänkskamrater blev hyfsat förvånade när jag kom tillbaka utan barn. Fick viskande förklara att jag förmodligen inte hade lämnat bort barnet till en galning. De verkade nöjda med min förklaring och vigseln fortsatte i relativ tystnad.

Bröllopet gick bra. Ringarna var där de skulle och både bruden och brudgummen dök upp och båda blev gifta (lyckligtvis med varandra). Allt man kan önska sig av ett bröllop.

Sedan åkte vi ut till en bygdegård och hade fest. Vi hade trevligt. Åt, drack och dansade, åt, drack och dansade. Den var nog ungefär som bröllopsfester brukar vara antar jag. Den gifte bröllopsgästen (som hade både fru och barn på festen) slutade efter en stund att stöta på mig för att istället börja lura på den 14-åriga tjejen. Hon hade lyckligtvis en beskyddande storasyster, utrustad med högögon, med sig. Han var harmlös och innan han gick hem mumlade han någon slags ursäkt om att han ibland dricker lite mycket och inte menar nåt illa. Så kan det gå. Men trevligt var det i alla fall. Jag hade till och med en drink uppkallad efter mig i baren. La Niña Colada. Alla de närmaste hade fått drinkar fantasifullt uppkallade efter sig.

Efter några timmar hade även den vettskrämda blicken i brudgummens ögon bytts ut mot ett lyckligt gnistrande. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.