I den blåsiga staden
Sitter och väntar på att Syster ska komma hem från jobbet. Hon har många roliga saker som man kan titta på. Fula små mjukdjur som hon har räddat från tivoli, böcker och serietidningar. Hon har också de sakerna som man inte fick som liten, som de där roliga tandkrämstuberna från aquafresh som ser ut som raketost. Man trycker i bottten så tandkrämen kommer ut av sig själv när man öppnar luckan. Splosch bara!
I tisdags hämtade jag henne på dagis. Jag satte mig ner på en liten stol gjord för tomtar och andra små sagoväsen under 15 kg och väntade medan hon läste klart en saga för ett gäng småttingar. Jag fick mycket information och frågor på den lilla stund jag var där. Ett barn påpekade att jag och syster är likadana. Ska det vara så? Hon kommer att växa upp till en äkta Sverker. Jag fick se flera pyttehänder som rymde kladdiga små pärlor i fina färger och ett par olika hoppuppvisningar. Tänk, de kunde hoppa både från stolar och helt utan hjälpmedel. De är söta de små liven.
Den nya generationen sverkbarnen. Det verkar lovande.
Och så verkar de vara fulla av en massa energi! Var tar den vägen då man växer?
Va?! Vad är det för tandkräm? Inte nog med att jag inte fick ha den som barn, man har tydligen undanhållet dess existens för mig! Men jag vill ha en sån nu, går de att få tag på?
Förresten, blåsigt och kallt. Kan bara vara lule va?
Monstret: Eller hur? Alla kommer gå omkring och misstro och ifrågasätta varandra.
Lennart: Jag tror att det är för att de små liven är så små. Man har samma mängd energi som vuxen men man är större så den blir med utspädd.
Storey: Det är en randig tandkräm som ser ut som en raket. Syster säger att hon köper den på affärn...Mans skulle nästan kunna säga att det är en mänsklig rättighet att få sån någon gång i livet. Självklart är det Lule vi pratar om.
De är söta, i alla fall när de sover.
Raketost hade jag velat pröva men det finns ju inte längre.
