JagKanNina

Så, nu har jag provat Bujinkan. Det är någon slags medeltida japansk kampsport som går ut på att man ska försöka låta bli att bryta av handlederna på motståndaren om hon/han inte är ens riktiga fiende.
Jag jobbade under en veckas tid på att få med en kompis till prova-på-kvällen. Kompisen var skeptisk. Använde argument som: de skriker på en, tvingar en göra armhävningar, jag får panik om någon lyfter i mig. När jag för sista gången igår tjatade på att hon skulle följa med, hade hon råkat glömma bort det och flytt Umeå.

De skrek inte och inga armhävningar. Det var nästan inte jobbigt alls men svårt och smärtsamt. Kändes löjligt att inte klara att göra axelkullerbyttor när man lärde sig de vanliga när man var i tvåårsåldern. Jag tycker inte om att göra saker som jag inte redan kan. Vill gärna att folk ska säga "Är du säker på att du inte har gjort det här förut?! Oj vad duktig du är". Är det så mycket begärt?

Tjejen som jag tränade slag med/mot hade en hård fokuserad blick och slog så hårt i mitsen att det gjorde ont och jag åkte baklänges. Det är vid sådana tillfällen jag blir medveten om min litenhet. Jag insåg efter en stund (när hon fällde mig med en rörelse som vi inte lärt oss) att hon inte var nybörjare.

Jag inser nu även fördelen med att ha boxningshandskar på sig.  Att slå utan gör ont. Vi blev erbjudna tejp att linda runt händerna om det började blöda men jag antar att tejp är för veklingar så vi tackade nej.

Medan jag tränade tänkte jag att det här är nog inte en sport för mig. Med min kordinationsförmåga är det ett under att jag alls kan gå upprätt och inte trilla ner från trottoarkanter. Anledningen till att det inte var superkul var nog att jag var dålig på det och det ligger inte riktigt för mig att ge upp bara för att jag är dålig, så jag funderar lite på att gå mina tre gratisgånger i alla fall för att ge det en chans.

Den som lever får se...