JagKanNina

Jag överlevde uppstigningen i lördags. Jag steg upp lite senare och var hon frisören med bruden kl 10 istället för kl 9 som föreslaget. Bruden hade sina döttrar med sig så jag kände att samvetet över min sena ankomst lugnade ner sig en aning. Sedan bar det av till Face för sminkning, en kaffe i pappmugg på vägen och vidare till hotell Plaza för piffning och påklädning. Brudens syster missade piffningen. Hon ringde och meddelande att hon skulle komma direkt till kyrkan eftersom tårtan hade kolapsat. Lite stressigt men det löste sig.
Vid 14-tiden gick jag i sälskap med två långbenta tjejer på ca 180 cm och klackskor till kyrkan. Jag kände mig som en dvärg i deras sällskap med mina 162 cm och plattskor.



Lilla R (den ca 1åriga dottern till brudparet) tyckte inte att det var överdrivet roligt att beskåda en vigsel så hon började skrika. Det ekar fint i kyrkor. Det enda leksaksliknande föremålet jag kunde hitta i min skalmanväska var en bläckpenna. Det lilla barnet blev nöjd och började genast gnaga och dreggla på den. Själv såg jag framför mig skräckscenariot där pennan gick sönder och jag fick skulden för att barnet fick pennbitar i halsen och det borde jag ju ha förstått att man inte ska ge barn pennor. Allt gick bra. Barnet överlevde och jag kände mig nöjd med att den lilla operasångerskan inte överröstade prästen...en stund i alla fall. Präster har en benägenhet att prata både mycket och länge och det finns ju gränser för hur länge en penna kan roa en liten. Eftersom jag inte är släkt med brudparet och misstänkte att det fanns folk där som faktiskt ville höra vad prästen sa så gick jag iväg med den lilla dregglaren. Om det var av förvåning eftersom jag och barnet inte känner varandra så bra eller miljöombytet vet jag inte men det fungerade. Hon gick tillbaka till att se så där söt och rosa ut. En kvinna kom fram till mig och insisterade på att hon kunde ta hand om barnet. Jag hade aldrig träffat kvinnan förut men hon stämde in på signalementet av brudens kompis R, så jag lämnade över barnet och höll tummarna. Hon försvann inte genast ut ur kyrkan med en galen blick i ögonen så mitt antagande stämde nog. Mina kyrkbänkskamrater blev hyfsat förvånade när jag kom tillbaka utan barn. Fick viskande förklara att jag förmodligen inte hade lämnat bort barnet till en galning. De verkade nöjda med min förklaring och vigseln fortsatte i relativ tystnad.

Bröllopet gick bra. Ringarna var där de skulle och både bruden och brudgummen dök upp och båda blev gifta (lyckligtvis med varandra). Allt man kan önska sig av ett bröllop.

Sedan åkte vi ut till en bygdegård och hade fest. Vi hade trevligt. Åt, drack och dansade, åt, drack och dansade. Den var nog ungefär som bröllopsfester brukar vara antar jag. Den gifte bröllopsgästen (som hade både fru och barn på festen) slutade efter en stund att stöta på mig för att istället börja lura på den 14-åriga tjejen. Hon hade lyckligtvis en beskyddande storasyster, utrustad med högögon, med sig. Han var harmlös och innan han gick hem mumlade han någon slags ursäkt om att han ibland dricker lite mycket och inte menar nåt illa. Så kan det gå. Men trevligt var det i alla fall. Jag hade till och med en drink uppkallad efter mig i baren. La Niña Colada. Alla de närmaste hade fått drinkar fantasifullt uppkallade efter sig.

Efter några timmar hade även den vettskrämda blicken i brudgummens ögon bytts ut mot ett lyckligt gnistrande. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

 

Det är mörkt och regnigt ute. Jag går fortfarande efter sommartid. Man blir lätt trött den här årstiden så här får ni två uppiggande bilder på syster ananas och syster sparris.

Tänkte sparka till datorn lite (inte så hårt..bara lite) för att fläkten lät så högt. Istället slog jag tårna i bordsbenet och knät i bordsskivan. Vissa straffar datorn med det samma.

Blomman på hyllan kommer närmare och närmare och vippar lite lätt i takt med att jag skriver. Det var inte det jag tänkte skriva om men man blir lite överraskad när man plöttsligt ser en grön arm vippa i ögonhöjd.

Jag har blivit lurad! Jag ska på bröllop imorgon. Jag har redan tagit på mig att hitta musik till festen. Detta letande och fipplande har jag ägnat nästan hela dagen åt. Fick bakläxa också för att jag inte hade nog mycket musik som man känner till. Jag känner till.. Jag är också med och serverar och fixar med maten på festen plus att jag ska stå och vara trevlig och hälsa välkommen samtidigt som jag erbjuder glas med bubbel. Det finns såå många sätt jag kan sabba hennes bröllop. Men det är inte detta jag har blivit lurad till. Bruden hörde av sig idag på MSN och frågade om jag kan komma till frisören imorgon. Tydligen vill hon ha ett koppel av tjejer som säger iiiii ååååå och vad fiiint. Jag sa att det kan jag väl göra. Och det var sen bomben kom. Vad bra då kommer du dit kl. 9 imorgon då. NIO! Det verkar dess utom som att det bara blir jag som ska göra henne sällskap. Jag kan inte vara så där glättigt tjejig den tiden på morgonen! Tjejighet är nåot man kan lägga sig till med om man måste när man har varit vaken några timmar. Nå ja. Jag får skylla mig själv för att jag är en svag människa.

Buggkursen går framåt. Igår fick jag reda på att den även innefattar foxtrot* så nu "kan" jag även den dansen. Vid ett tillfälle blev det slut på killar/män/gubbar så jag fick dansa med läraren. Han sa att vi skulle träna hemma. Jag som är van att bil duad såg kanske lite förbryllad ur så han förtydligade sig 
- Du kom väl med killen därborta? Vad då kom...nä det tror jag inte...vem då? Du är väl tillsammans med han? (pekar)
- Nä, det är jag inte så jag får nog träna ensam.
- Ja det går också bra. Han sa sen en gång till att jag skulle träna hemma. Kan man tolka det som nåt annat än att man är riktigt usel?

Som jag har berättat förut så träffar man många intressanta typer på danskursen. Här följer en liten uppdatering.
Magen på mannen som som sopar omkring en på dansgolvet samtidigt som han kritiserar en var igår farligt nära att trilla ut ur skjortan på honom.
En otroligt svettig men duktiga man konstaterade snällt att han klev mig på tårna. Jag kunde inte annat än hålla med eftersom det var nåt även jag hade lagt märke till. Han hade en lösning på problemet. Sen gick det bättre.
Dansade även med en ny man igår. Han såg läskigt nollställd ut. Vi dansade i slow motion (vilket fick svetten att rinna på honom) och när han gjorde fel sa han - Nu blir jag riktigt arg! utan att ändra ansiktsuttryck det minsta.

* Foxtrot kvartssväng
Damens steg: Höger fot bak, vänster fot bak och vrid åt höger, höger fot bak och åt sidan, fortsätt vridningen till ett kvarts varv åt höger, vänster fot intill höger. Höger fot fram, vänster fot fram och vrid åt vänster, höger fot åt sidan, fortsätt vridningen till ett kvarts varv åt vänster, vänster fot intill höger.

Lätt som en plätt på besök i ett våffeljärn!

Han var kung i akvariet i 16 år. Vem hade trott att en akvariefisk kunde bli så gammal? Nu är han alltså kanske död. Enligt syster har han inte setts till på länge. Men man kan inte vara helt säker på att han död eftersom han inte har setts ligga och flyta vid ytan. Om man vill kan man starta en alternativ Elivs lever-klubb på exempelvis Facebook eller annat lämligt ställe. Ett mystiskt försvinnande i sann Elvisanda.

Allt talar dock för att han har blivit "återvunnen" av de andra fiskarna.

Så nu är jag i metropolen och hälsar på igen. Har varit tvungen att köpa mig en jacka. Jag blir lika förvånad varje gång över hur kallt och blåsigt det är här.

Sitter och väntar på att Syster ska komma  hem från jobbet. Hon har många roliga saker som man kan titta på. Fula små mjukdjur som hon har räddat från tivoli, böcker och serietidningar. Hon har också de sakerna som man inte fick som liten, som de där roliga tandkrämstuberna från aquafresh som ser ut som raketost. Man trycker i bottten så tandkrämen kommer ut av sig själv när man öppnar luckan. Splosch bara!

 I tisdags hämtade jag henne på dagis. Jag satte mig ner på en  liten stol gjord för tomtar och andra små sagoväsen under 15 kg och väntade medan hon läste klart en saga för ett gäng småttingar. Jag fick mycket information och frågor på den lilla stund jag var där. Ett barn påpekade att jag och syster är likadana. Ska det vara så? Hon kommer att växa upp till en äkta Sverker. Jag fick se flera pyttehänder som rymde kladdiga små pärlor i fina färger och ett par olika hoppuppvisningar. Tänk, de kunde hoppa både från stolar och helt utan hjälpmedel. De är söta de små liven.

Jag har fått höra flera gånger de senaste veckorna, du är modig du Kanina.
Igår blev jag rädd för en mörk fläck på en gräsmatta och ett fallande löv.

Vad hände egentligen med alla Tamagotchis som barnen fick för si så där 10 år sen? Har alla barnen (som nu är ganska vuxna) kvar dem som ett dåligt samvete och matar dem tvångsmässigt i smyg i skrivbordslådan, har ansvaret blivit föräldrarnas som med andra djur som barnen får men sen lessnar på eller har de flyttat till en "bondgård" och skuttar omkring i det soliga gräset? Har man verkligen samvete att ta ihjäl den när man lessnar på den? Trots att det bara är ett programerat batteridjur så har ju barnen (och ofta föräldrarna) tagit hand om det lilla djuret och matat och gett det kärlek under en längre tid. Hur lång livslängd är det på en sådan där? Blir de till en liten Yoda till slut om man fortsätter att sköta om den nog länge?

Att ha en sida på facebook är som att ha ett litet jobbigt djur som biter sig fast i kjolfållen. Det är där hela tiden och pockar på ens uppmärksamhet.Djuret är ju lite sött och roligt och man kan inte låta bli att klappa lite på det samtidigt som man inte riktigt förstår vad det är det vill att man ska göra.

Som att jag inte redan spenderar för mycket tid vid datorn.. Det kanske lugnar ner sig när det har växt till sig och har tappat lite av valpigheten. Det gäller bara att behandla det med fast hand så kommer den säkert arta sig väl.