JagKanNina

Idag plingade KompiS på dörren och sa att vi skulle ut och plocka hjortron. Ja det var ju bara att ta på sig stövlarna och följa med. Jag var lite lagom skeptisk till att vi skulle hitta några eftersom jag bara har hittat ett halvt hjortron i hela mitt liv. KompiS försäkrade mig om att då skulle vi garanterat hitta fler idag. Det gjorde vi inte men vi hittade monsterstora blåbär och en morot ute på myren och svarta och röda vinbär på gården. Nu på kvällen skulle jag ta upp en liten jordklump från mitt nyskurade golv (ja jag har hunnit med att skura också idag) och fram kilade en liten myra. Den måste ha suttit därunder och kurat ända sedan vi kom hem för cirka fem timmar sedan. Nu är den död. Livet kan vara orättvis ibland.

Folkdansare och diskofyr (som inte blinkade takt, mer som en fyr brukar blinka)

I lördags var det folkmusikdag på Gammlia. Jag hade läst att det skulle vara dansutlärning på kvällen i Egilhallen i västerbottensmuseet. Det är alltså rummet där ångbåten Egil bor tillsammans med den lilla fyren som står och blinkar.

Jag kan inte dansa folkdans men det är ju något man borde kunna och det ser ju roligt ut så jag tänkte att det kan vara ett bra tillfälle att testa. Jag försökte först få med några kompisar men ingen hade tid eller lust så jag bestämde mig för att gå ensam. Man ska inte låta sina rädslor och vad andra gör bestämma över en. Det var läskigt men det skulle ju vara utlärning så det skulle säkert komma fler vänsterfötter. Jag kom dit kl. 19 prick för att inte missa början. Medan jag satt där och väntade såg jag hur det kom fler och fler med dansskor på sig. När musikanterna på båten började spela insåg jag att här kommer det inte läras ut någonting. Här sitter jag omgiven av folk som dansade ut ur mammas mage medan jag själv är en riktig grönis. Men vad ska man göra? När det kom fram en kille till mig och frågade om jag ville dansa sa jag som det var, att jag inte kan dansa men att han gärna fick lära mig. Så nu har jag dansat Polka, Shottis, Vals och rört mig till Polska med honom och ett par till. Polskan försökte jag mig på några gånger men jag kan inte påstå att jag fick kontroll över den. Det gick lite bättre innan jag förstod hur det var meningen att den skulle gå till. Den går i tretakt och man snurrar alltså åt vänster och det ska gå nåt i stil med snurr, ihop (med fötterna) höger fot och vänster fot i snurr och tillbaka till ihop med fötterna. Under tiden ska man röra sig i en cirkel motsols och undvika att snubbla på både sina egna och mannens fötter samtidigt. Inte så lätt. Jag får rita upp på golvet hemma hur fötterna ska gå och träna eller kanske gå en kurs.

Sedan vill jag ge ett tips till alla som tycker att det är läskigt att gå ensam ute i mörkret på kvällarna. Nynna en polka för dig själv så kan du inte vara rädd längre. Diddlididdlididdlido dodlidodlidodlido.

Vem hade trott att jag skulle skriva inlägg om OS? Eller det kanske man hade trott eftersom det är en ganska rolig företeelse att folk planerar sina liv efter när folk från hela världen leker tillsammans i teve. Tänk om folk tog semester och ställde klockan på mitt i natten för att stiga upp och titta på Dr Quinn eller Vem tar vem? från morgon till kväll i en vecka eller två. Det vore nåt det. Om folk på jobbet fick reda på det skulle  man bli degraderad till den där personen som står ute på lagret och pressar kartonger och flinar läskigt mot de andra när de går förbi.

Det kanske inte går toppen och kanon för svenskarna just nu i medaljstriden men några som förtjänar en medalj tycker jag är de kinesiska funktionärerna i Peking. De borde få varsin guldmedalj för att de är så snyggt synkroniserade hela tiden. Är det något de är duktiga på under det här OSet så är det att vara samtidigt.


Funktionärerna rengör botten på basängen inför dagens tävlingar.

Höll ju nästan på att glömma bort att berätta om årets Djungelkrocket 2008 i Metropolen.

Årets uniform bestod av:
Röd halsduk, flytväst och kanintofflor eller förstora stövlar och stridsvagnshjälm med öronflappar.

Vi frågade pappa om han ville vara med och spela men det ville han inte. Vi erbjöd oss till och med att skippa uniformen men han var som Fantomen, hård mot de hårda och sa nej. Han kom ut med kameran i handen istället.

Bandragningen blev i år följande:
Pinne (start), genom båge, över bron (hamnar man i kanalen får man börja om), genom båge, runt soluret, under bänken, under bänken igen (som en åtta), genom båge, runt torkställningen ett helt varv och samma båge igen, sicksack genom megaplockepinnet, genom liggande stuprör (byttes senare ut mot ett plockepinnhinder eftersom det bara var systers boll som tog sig igenom stupröret) runda rosbusken, ett till plockepinhinder, upp på plattan (där måste bollen ligga still), genom pappröret vid kortsidan av huset, vidare till den djävulska slalomen, mellan två liggande pinnar, runda husknuten och akta de små söta blommorna, runda gropen och in i den röda pottan. Plong. And the winner is...

För er som som inte läste min blogg förra året eller var för lat för att klicka på länken längre upp på sidan idag så kommer ett snabbt gemomdrag av reglerna här:
Klara färdiga slå. Försök att inte skada motståndaren med din klubba. Den som är först i mål/pottan med sin boll har vunnit. Ett tillägg för spel i Metropolen i år är vattenhindret, den lilla bäcken som har ringlat sig in på gården. Om bollen hamnar i vattnet får man börja om från början med sin boll.

När vi senare spelade med fler männsikor skippade vi uniformen.

Dag ett:


Dag två:


Klicka på bilderna om ni vill se dem större (och klicka igen för att gå tillbaka).

- Hur kommer det sig att Eritrea aldrig är med och springer i OS?
- Det är ju ett ganska litet land.
- Så du menar att de som springer tillräckligt snabbt hamnar i Etiopien?
- Mmm..precis..

Om man var snäll (och gav mannen i biljettkassan en penning) så fick man gå ombord på Götheborg. Det gjorde vi.



Det var inte ovanligt att man anställde gigantiska spindlar för att klättra omkring uppe i riggen när seglen skulle hissas.



Det var på inget sätt ofarligt att prata med främlingar förr i tiden. Ett litet hej kunde lätt leda till döden.



Till middag fick de nöja sig med träfisk. Den hade en helt annan hållbarhet än den traditionella fisken och man kunde på det sättet spara in på det dyrbara saltet.



Träfisken var förvisso inte så kladdig men skeppskorpssoppan kunde kladda ner händerna desto mer.



Hihi. Sen gick vi hem.

Nu har jag kommit hem från metropolen i norr. Så, vad har jag gjort? Jo här ska ni få höra.



Vi åkte till Klubbviken. På turistsidan (där 0920:orna håller till) badade vi och på den andra sidan ön där man får ta en halvtimmes promenad för att komma till vatten som går en högre upp än till knäna vadade vi.



Här står jag i vatten upp till vaderna.Tittar ni riktigt noga så ser ni en röd liten prick i mitten. Det är min far. Han är större på nära håll.



På vägen ut till Klubbviken träffade vi ostindiefararen Götheborg som är på en turné till världens metropoler. När jag senare förde en förvirrad konversation med Kusin i det riktiga Göteborg fick jag veta att där heter den bara ostindiefararen. Kan förstå att det blir lite besvärligt med två Göteborg i samma stad.

Det här var lite av det jag gjorde men jag kan ju inte göra det här inlägget hur långt som helst så jag ska spara lite till en annan dag också.