Rent mjöl i påsen

Bröd

Igår hade jag minsan mjöl i nagelbanden. Detta är produkten. Det är nog det första limpformade brödet jag har bakat helt ensam. Det var en stor dag för mig. Som den 70-talisten jag är så gjorde jag naturligtvis brödet i lergryta. Känns som att jag är ett steg närmare att bli hemmafru. Kan man  vara hemmafru om man inte är gift? Jag bakar och jag är nästan alltid hemma. Det är ju två av tre möjliga. Hemmafröken.

Jag har varit ute på en promentad i skogen idag och fotade. Det blev många kort på träd, blad, blommor, någon vattenpöl, träd och blad. Sa jag att jag fotade skog också? Det var trevligt att ströva omkring. Jag tänkte gå till Nydalasjön men först hittade jag en övergiven lekpark och sen en stig in i skogen som jag blev nyfiken på. Jag gick och gick. Jag tyckte att det kändes onödigt att vända om eftersom stigar ofta leder ut ur skogen förr eller senare. Jag kom till en grusplan brevid en väg. Jag fortsatte på stigen. Jag kom till mer skog och sen en liten bäck. Eftersom jag inte har jättebra lokalsinne och inte hade brödet med mig så jag kunde göra en Hans och Greta så valde den bredare grusvägen när jag kom till en stigförgrening. Då kom jag till ett berg (eller kanske bara en kulle) täckt i högt gräs. Det var här det mysiga vände. Jag gick där i godan ro och fotade när en stor lurvig best dök upp! Den kom mot mig och började hoppa på mig. Det var ingen björn som man kan tro. Det var en stor hund men ägaren syntes inte till. Först var den bara lätt ouppfostrad och jag försökte säga åt den att inte hoppa på mig men eftersom vi var ungefär lika långa och tunga så hade jag inte så mycket att säga till om så den började hoppa mer och mer och även nafsa mot ansiktet. Lurarna åkte i marken så nu är de också trasiga. Jag borde begära sponsring av lurtillverkarna eftersom jag förbrukar dem som godis. När ägarna dök upp sa de till hunden att kliva ner från mig och gick vidare. Den var nog inte arg. Den ville nog bara visa att den kunde äta upp mig i en munsbit om den ville eller kanske leka lite med mina glasögon men jag säger som Ior, Jag ogillar när jag blir hoppad på!

Jag kanske lägger ut nåt kort från mitt äventyr imorgon. Det lurviga mostret är inte med på bild (ni får skapa en egen bild av en stor tingest med lång päls, tassar på axlarna och en stor mun i näshöjd)...men om man gillar blad och skog så har jag många att välja på.

Kommentarer
Postat av: Fluff

Men dumma hundägarfolk som hade sönder dina lurar. Hunden själv kan ju inte fatta sånt. Lösa lushundar ska inte vara lösa. Nix. Loss bara.

2007-09-11 @ 00:09:54
Postat av: Conny

Brödet ser gott och nyttigt ut.

2007-09-11 @ 13:13:42
Postat av: Nina

Fluff: Hunden var säkert snäll med ägarna sa inte ens ursäkta för vårt luddiga monster. De kopplade odjuret när jag hade gått förbi. Det måste man ändå ge dem.
Det var såna där små lurar så jag har ju en liten härva som jag fick från en snäll släkting som jag kan ta ifrån när jag förbrukar dem.

2007-09-11 @ 13:42:13
URL: http://jagkannina.webblogg.se
Postat av: Monstret

Du skulle ha rytit till! Åt både hund och ägare. Buss på bara!

2007-09-12 @ 16:35:15
URL: http://monstretundersangen.blogspot.com/
Postat av: Nina

Monstret: Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till den. Det var så länge sen jag hade hund och de anföll mig aldrig. Kändes dumt att säga sluta åt en hund eftersom den säkert iaf inte förstod vad jag sa. Kanske Voff gruff groink hade varit funkat.

2007-09-13 @ 17:15:54
URL: http://jagkannina.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0